Ondskan hade en hund.
Kanske hade Ondskan fått för sig att en sådan innebär cellskap i ensamheten och förströelse.
Vad hette den hunden? Månne Fido, eller Kia, eller Nalle? Nej, den heter Skärvan i ögat.
( Ty hundar är menlösa varelser, de ser inte världen som vi. Hunden leker med ett barn, förstår inte vems barn det är. Hunden ser äkta makar, begriper inte att de tillhör varandra. Den är ett djur och det är den nog. Men matte skapades och ämnades till mänska. Hon skall inte se världen på samma sätt som sin lilla vita, stora svarta hund. )
Ondskan hade ännu inte förstått att det inte längre ges någon gemenskap på jorden för henne. När Kain mördat sin broder, stöttes han ut i ödemarken.
Ondskan hade uppsökts av förståelsefulla ormar som väste så vackert. Sssskulle nu Gud ha ssssagt? Nej, du har RÄTT att vara trolös! Följ ossss i stället!
Och de tog henne med sig.
Ondskan är feg. Ty godhet är ondskans motsats och godheten är dristig och uppfinningsrik. Den hämnas inte en oförrätt och den söker inte sitt. Den har sin glädje i sanningen!
Ondskan gick andra vägar. Ondskan trodde att meditation och eftertanke och naturupplevelser skulle ge henne frid.
Ondskan visste inte, eller hon ville glömma att hon hört det, att Abels blod ropade till Kain från jorden.
Men snart, om en vacker dag – den skönaste av dagar från begynnelsen – drabbas kanske Ondskan av mod.
Hon lämnar sin ondska som en utnött klädnad och ikläds gåvodräkten rättfärdighet.
Den dagen jublar alla himlens änglar med henne.