Mera konkret om det föregående: hur kan någon mänska få för sig att anlita konstgjorda hjälpmedel på vår korta färd? Vad allt går de inte miste om av mänskors möten. Och varenda en av dem jag nämner nedan var vänlig och hjälpsam – varenda en! Det kan inte bero enbart på mitt fina och försynta sätt – men jag blir äldre…
Den som frågar, villas inte av vägen. Den unga kvinnan vid hållplatsen bryter på asiatiska men hon visar mig en gångbro till den andra sidan av motorvägen.
Och sedan? Den långa unga mannen kommer joggande men han är inte härifrån, säjr han. Han kan ändå visa mig vilken av de två vägarna jag bör slå in på.
Kvinnan jag möter talar säkert svenska, hon ser så ut. Men hon berättar på det andra inhemska var köpcentret ligger. Där kan jag säkert få besked.
Jag ser inget köpcentrum? En annan ung kvinna förklarar var jag bör ta till höger, och sedan till vänster.
Ändå hittar jag inte! Hon som står och småpratar med sig själv kör en servicetaxi. Hon visar mig en skorsten i fjärran som jag kan följa.
Det är ett mycket stort köpcentrum. Jag går in för att hitta ett avskilt ställe, en ung kvinna på Hesburger visar vägen. En ung och skäggig man hjälper mig att hitta ut. En annan ung man röker och han går tjänstvilligt med mig några hundra meter till tåget. ( Hur kan jag säga honom att jag inga pengar har och att jag ändå helst går till fots? )
På plattformen står två troende kvinnor. Deras kors blänker i diset när de leende berättar hur jag kan gå under spåret, närmare det mål vars adress jag inte vet – bara stadsdelens namn.
Trakten blir allt bekantare. Men en ny korsväg… en utländsk man i min egen ålder visar och pekar med hela armen. Det börjar snöa. Jag har redan gått över nio kilometer.
Minnesfragment gör sig påminda. Ja, här åkte jag bil förbi senast jag var på väg till samma plats.
Jag ställs inför ett nytt val. En liten äldre kvinna kommer stilla gående och stannar beredvilligt. Uppåt, säger hon, uppför backarna bara… Hon ler uppmuntrande.
Jag möter en något yngre kvinna med hund. Hon tror att jag kanske ändå är på fel väg… att det ännu är många kilometer till den byggnad jag nämner för henne… ”Jag orkar gå”, säger jag hurtigt. Men jag är skeptisk till hennes uppgift.
Då kan detta äldre par vid skyddsvägen veta bättre. Jag får nu ett namn på en gata där den kännspaka byggnaden finns.
Snöfallet tilltar, gatorna är tomma. Men en påpälsad kvinna är ute på promenad. Ja, hon vet vilken byggnad jag syftar på! Det är inte långt. Vid rondellen skall jag ta av till höger.
Rondellen känner jag igen! Nu ökas modet. Ett ungt par rastar hunden i yran. De vet också vilken byggnaden är. ”Där hålls konserter”, säger flickan. Pojken ser på sin magiska dosa och ger mig ytterligare gatunamn.
En gång till måste jag vänta in dem vid följande rondell och fråga innan jag kan fortsätta. Men då ser jag snart byggnaden. Den är inte alldeles sådan jag minns – jag har gett dem alla en något missvisande beskrivning men den var tillräckligt exakt för att jag skulle nå dit.
Snart är jag framme. Det är ännu två timmar till den avtalade tidpunkten men jag är också ofta annars först på plats och värden är en gammal bekant. Ytterdörren är låst. Jag ringer honom ännu en gång. Fortfarande inget svar!
Här finns en träbänk att sitta på. Här finns skydd för snöfallet tätt intill huset. Kanske kommer någon annan snart ut ur höghuset och släpper in mig i trapphusets värme.
Nej, ingen kommer. Det är gamla mänskor som bor här och snön faller tätt. Så frågar jag en äldre kvinna i trappan invid. Hon visar mig en gång mellan de båda trapporna. Jag går upp till fjärde våningen och bultar på dörren. Jag ringer också på dörrklockan.
Inget svar. Först över en timme senare kommer en annan av kvällens deltagare. Vi ringer och ringer men får inte kontakt med honom på fjärde våningen.
Men vid avtalad tid kommer kvällens värd ner till ytterdörren. Nej, han hörde inget. Hans telefon har varit avstängd av misstag. Kom in, kom in!
Där sitter de redan alla.