Har man någonsin varit med om något lika fullblodsidiotiskt!
( Sanningen att säga: ja, det har man naturligtvis. När man är lika gammal som jag. Men ovanstående harang är egentligen inte en fråga utan en harmsen utgjutelse. )
Det var nämligen så att jag var trött. Och jäktad. Och jag sitter och väntar i en soffa i en stor bokhandel i huvudstaden.
Den jag väntar på ringer. Han blir en timme försenad och ber mig sitta kvar och vänta. Ärendet är viktigt.
Jag drar mig till minnes att denna tidigare litterärt så välförsedda bokhandel också har ett café på andra våningen. Jag går dit.
Där finns den övliga glasvitrinen och alla utensilier. Jag ber om kaffe och bulla. (Helst en billigare, från igår.)
Flickan bakom disken stirrar förskräckt på mig. Hon säger ingenting, hennes små ögon blir bara runda. Till slut begriper jag var problemet ligger. Raskt byter jag ut ”b” mot ”p” och nu förstår hon!
– Men, säger hon, jag måste sätta mig! Annars kan hon inte effektuera beställningen.
Vad de kan! Jag lyder ordern. Vid bordet bredvid mitt sitter två Kulturella män (de är i sextioårsåldern men skjortorna är rutiga och diskret färggranna), inbegripna i samtal. De nämner några kända konstnärers namn, dock inte Michelangelo.
Var dröjer kaffet? Nu är jag rejält trött.
Till sist kommer det. En liten, liten kopp – såhär liten! Och en liten gräddkanna! Ännu mindre! Och två sockerbitar på ett litet fat!
Är det något slags skämt? Nej, flickan ser seriös ut. För övrigt ser jag att hon är klädd exakt lika som den andra. De har tydligen något slags uniform på det här stället.
Jag dricker ur den pinsamt lilla koppen. Jag äter upp bullen som inte är från igår. Så reser jag mig för att gå och betala.
Då kommer i stället en av dem förskräckt springande med en liten lapp. Och så springer hon bort igen.
På lappen står – ett otroligt högt belopp… det dyraste kaffe jag någonsin druckit. Ett sådant literpris! Och koppen var inte ens förgylld.
Medan den ena flickan står overksam bakom disken, väntar jag länge på den andra. Hon kommer till slut och jag ger henne pengarna.
Sedan tar det inte så väldigt många minuter förrän hon hämtar växeln. Skrämmer jag bort andra kunder eller vadan denna normala tjänstvillighet?
Vi v-a-n-t-r-i-v-s i kulturen, Sigmund och jag!
Och deras filosofiavdelning, vad har hänt med den? Och i hyllorna inte en enda bok på ryska!