När jag skrivs ut efter två omtumlande nätter, är det ett litet städfnill som närmar sig mig, där jag ytterklädd står och väntar utanför glasburen på ett formellt och datoriserat adjö.
Jag glömde visst sladden till telefonen? Och hon ler så varmt och hjärtegott bakom masken som bara ett städfnill kan le. Det är därför jag börjar med henne. Hennes leende är inte stort men vad det förlorar i bredd, återtar det mångfaldigt i enkel värme.
För munnen bär hon ju en mask men denna tystlåtna kvinna bor i sina ögon.
Liten och ljus, späd och medelålders har hon strukit längs väggarna med hink och sopborste, angelägen om att ingen skall se eller lägga märke till henne.
Hon utför ju bara sitt arbete. Och dessa andra med breda och officiella leenden: läkare, vårdare, terapeuter och vad de nu kan heta – ja, hon rör sig endast stillsamt på de ytor som deras gester och viktiga befattningar lämnar tomma, och måhända dammiga.
Det sista intrycket av en plats blir ofta det bestämmande. Det är därför att vistelsen slutade med henne som jag börjar med henne. Tack, du städfnill, du okända, du välbekanta!