Den gångna storhelgen tecknade inledningen till det tjugofemte barnlösa året: ett hjärtekrossande julibeum.
Hatet lever och frodas. Men också hatet måste en gång dö och med det hon som hatar. Hatet är blott en beteckning på en abnorm företeelse, äger ingen självständig existens. Men hon som hyser och bär det skall stå inför domen – antingen hon vill det eller inte, antingen hon själv tror på dess verklighet eller inte, antingen hon menar sig redan frikänd eller inte.
”Å leve”, skrev Henrik Ibsen, ”er krig med trolle / i hjertets og hjernens hvelv. / Å dikte, det er å holde / dommedag over seg selv.”
Jag skulle vända på det. Diktandet, skrivandet, det är kampen mot det ondas makt eller makter.
Men att leva innebär väntan på domedagen.
När döden kommer – eller mera exakt, när livet upphör – är också hoppet ute. Den viktigaste och mest avgörande stunden i en mänskas liv är därför detta ögonblick, det saknar utsträckning i tiden och kommer därför aldrig åter. Skall kopparportarna stängas nu?