När jag sist gick ut att vandra mötte jag bland många andra en fé. Detta vill jag nämna därför att jag nyligen alluderade på 12-13 sådana i ett annat sammanhang.
De rationalistiskt anlagda läsarna opponerar sig, men än sedan? Aristoteles – han bor här i byn, det är hans bror som har pizzerian – lärde oss att det vi kan tänka på också finns till. (Wittgenstein håller med, utan reservationer, fastän många tolkar honom fel.)
Jag skall inte försöka beskriva hennes (dess?) utseende. Det viktiga var de tre önskningar hon hade att erbjuda.
– Det var ju sublimt, sade jag, ett sådant tillfälle får inte försittas. Får jag fundera en stund?
– Det går bra, sade hon, glittrande av tålamod. Nu har du två kvar.
De läsare som befunnit sig i samma situation känner känslan. Man borde ju önska sig frid på jorden, och det där. Ukraina. En ny statsminister. Renare vattendrag. I en sådan sagolik situation bör det vara upphöjda saker, inte pengar och sådant.
Jag funderade länge. Hon visade ingen otålighet. Men när jag till slut nämnde det jag önskade över allt annat, blev hon allvarlig.
– Nej, sade hon. Det är något som inte står i mänsklig makt, inte heller kan något av mänsklig längtan skapat åstadkomma det. Att en ond mänska omvänder sig, är ett under av ett alldeles annat slag.
Och hon var borta.
Julen närmar sig. Smärtan hindrar mig att skriva en tid framöver. Överlever jag, återkommer jag kanske. Dör jag, gör jag det med säkerhet.