Det var morgon, kvicksilvret sökte förgäves skydd på termometerns botten, luften var hög och ren som en ärkeängels samvete. Då kom mot mig på gångstigen en kindögd och hålsjunken yngling – aderton höstar, kanske – med långa och smala kliv.
När vi möttes, hostade han lätt.
Och det var som om jag omvärvdes av tobaksrök av denna lätta andstöt där jag gick. Han har väl också han, som jag, utsatts för skolans propaganda – snarast i ännu högre grad än då. Som det stod på ett paket piptobak jag inhandlade(1) en gång: TOBAK SKADAR TUNGORNA OCH HJÄRTAT.
Men han bär med sig den luft han andas. Han rör sig och är till i ett nikotinrus.
Hur länge kommer han att leva? Vetenskapen kliar sig i huvudet, vägrar att svara något bestämt.
Han kliver vidare.
—
(1) Barn, det var länge sedan, det är preskriberat.