– Vad är det som i luften surrar?
– Ers Majestät! Det är svenska folket som hurrar!
Förklaringen är rimlig men kan inte gälla finländska förhållanden. Men jag vet: det är grannens ohyfsade snorgärs till son som spelar ”musik” dygnet runt. Det är inte så högt men det är ett enerverande och ihållande trummande som, som, som, vad tänkte jag säga? Jo, som kan göra vem som helst… nervös. Nervös är rätta ordet!
”Jag känner att det måste få ett slut, jag står inte ut.” (Povel R.)
Jag möter gossen ibland, blickar strängt förebrående på honom, men han har ju en sådan där kapuschong över huvudet och besvarar inte hälsningar som vanligt folk eller ser dem i ögonen.
Det blev tillfälle att ta upp saken med en annan person. Han undrar om det som stört mig inte i själva verket kan vara ljudet från luftintaget? Han irriterade sig också på det i början.
Ja, hm. Det är det nog.
PS. Jag mötte gossen i trappan igen. Han verkar ju riktigt sympatisk, trots allt. Och ljudet är inte så högt längre, kanske beror det på att det blivit kallare.