Den lilla stadens han- och honoratiores firade sin självständighet igår afse. Stadd på genomresa – några decennier, blott – mötte jag en stadgad kvinna på gångstigen. Hon hälsade mig med ett: Glad självständighetsdag!
Det vet man att de är onyktra när de är vänliga och prästerna försöker få till en predikan över texten ”Om nu Sonen gör er fria, är ni verkligt fria” utan att såra alltför många av sina åhörare, för det är ju en helgdag.
Men Sanningen är att ett land är självständigt när det utövar den högsta beslutande makten på egen mark. Och den rätten skänkte vi Bryssel redan för årtionden sedan.
Hur uppkommer då denna fiktion om självständighet? Den är väl analog med den psykiska defekt som får oss att tro att vi själva är herrar över vårt öde och vårt liv.
I gathörnet stod en filosof med tandvärk, nej, flera. Denna lilla stad genom vilken jag är stadd på färd – några decennier, högst – har ovanligt många utövare av Diogenes’ sport. (Är de inte lika hemma i dialektiken som han, är de åtminstone egendomslösa.)
Dessa flaggor! Dessa flaggor!