Det låg en gammal kotte på marken och medan jag hänfört betraktade den kom också grannen gående. Han sade:
– Hur kommer det sig att det varje dag inträffar precis så mycket som innehålles i din blogg?
– Det har jag också undrat över, sade jag. Men när jag denna morgon steg upp för att släppa ut en imaginär katt, strålade i min bländade själ tusen ljus, strömmar av tankar vällde fram ur mitt inre med en kraft som fick mig att nästan förlora medvetandet. Mitt huvud svindlade som om jag gått i ett rus. En häftig hjärtklappning grep mig; mitt bröst hävdes och sänktes, jag tappade andan, så att jag blev ur stånd att gå vidare. Jag satte mig under ett träd vid vägen, och där blev jag sittande en halvtimme i så stor upprördhet att jag, då jag till sist reste mig för att gå vidare, såg att min väst var helt genomvåt av tårar utan att jag lagt märke till att jag grät.
– Jaså, sade grannen. Det är som när jag fyller i en tipskupong då. Tror du att det blir vinter nu?
Döm om min förvåning när jag på kvällen finner exakt samma formulering som ovan hos Jean-Jaques Rousseau i hans Självbekännelser!
Fast på franska.