I boken Tankemöten skriver Carl-Erik Geijerstam så (s. 143):
”Jag har funderat hur det är, om den som framlever sin barndom på många platser och med många intryck, om denna person som vuxen har en rikare minnesvärld än den som lever ett stationärt liv där samma saker ofta upprepas. Det kan ju också förhålla sig tvärtom, att de många intrycken plånar ut varandra och sällan samlar sig till en kvardröjande atmosfär. Det som upprepar sig år efter år kan i själva sin enformighet kanske bevara den magi som barnet en gång levde i.”
För min del har jag funderat på hur det är för den som är vuxen, som i barndomen ofta tvingats byta boplats och som sedan äntligen finner den plats som för honom är det rätta hemmet. Hur det är för denne vuxna person att sedan drivas ut också från detta paradis.
Ja, det är en biblisk bild jag frammanar och där finns också en djävul med i bilden. En djävul som besatte henne som borde ha slagit vakt om denna trygghet men som i stället – brytande det högtidligaste av alla trohetslöften – trädde i den Ondes tjänst och alltfort är verksam där. Och arvsynden, den lever och gör sig bred i barn och barnbarn.
Hon åldras. Och att detta nu inte måtte förbli hennes sista uppdragsgivare, för detta uppsänds många, många böner – av mig och av andra.