Om man med själ och hjärta ägnar sig åt overksamhet, har man sällan tråkigt.
Där jag ibland bor finns det, med hänsyn till folkmängden, rätt många sysslolösa. Åtminstone gäller detta de synliga. De som hänger utanför butiken dagarna i ända, de som med en flaska i handen eller tomhänta ser dagarna flyta förbi.
Jag har stundvis prövat på deras profession. Skygg som jag är av naturen och närmast hysteriskt vettskrämd av tanken på vad folk skall tro om mig, har jag inte fysiskt sällat mig till deras skara utan jag har bedrivit min overksamhet som privatföretagare.
Ett stycke längre bort.
Kai Nieminen heter en av dem jag lånade. Han skriver, i översättning:
”Verkligheten börjar gå upp för mig. Den ser ut att vara så trivial och tråkig, att jag väl förstår varför vi flyr undan den till nyheternas dramatik. Vi vet, vi vet och vi vill glömma och vi glömmer att det inte längre är sant, vi ser och hör och läser vad som händer, det händer inte oss och därför märker vi inte vad som sker oss, vad vi låter ske. Inte förlorar vi mycket på detta: den triviala och tråkiga verkligheten, och oss själva.” (Ur ”Vakavia runoja”.)
Detta citat som tidsfördriv medan jag fördjupar mig i Gunnar Ekelöf. Och i Ukraina pågår det en konflikt.