– På Konstens vägnar måste jag skarpt fördöma detta tilltag…
– Det där låter överdrivet, sade jag till Hilding. Försök på nytt!
– Jag finner inte ord för att uttrycka min avsky…
– Litet bättre, medgav jag. Hilding är ordblind, han hade bett mig om hjälp med att formulera sitt uttalande. En klimatkletare hade fäst sig vid ett av hans konstverk, ”Ko i månsken”. Nu förberedde han ett möte med pressen. Västra Nyland skulle infinna sig, Länsi-Uusimaa likaså, kanske även Åbo Underrättelser samt Västerbottens-Kuriren (hans hustrus kusin frilansade där).
Nu råkade jag känna till hur det hela hade arrangerats, för jag kände klimataktivisten i fråga. Han var en av dessa unga män som tillbringade vardagarna på bänken utanför S-Market. Vanligen var han ytterst likgiltig för samhällsproblem som inte direkt berörde honom själv, men Hilding hade lovat honom en mindre summa om han på detta sätt demonstrerade för miljön på utställningen i biblioteket.
Det innebar ingen större samvetskonflikt för mig, för jag menar att båda sidor använder likartade metoder och jag sympatiserar mera med klimatkletarna än med dem som kräver skärpta straff för dessa ungdomar.
Hildings tavla blev såld. Det var fru [L–m] som köpte den för 49 euro. ”Ko i månsken” är den mellersta i en triptyk, ängen vid Gålisjön är deras och det är [L–ms] som äger kon.
Hon hade hört att kor mjölkar bättre om det finns konstverk i ladugården.
Eftersom jag ställde upp gratis, tidningarna fick spaltfyllnad och klimatkletaren var mer än nöjd med sina tjugo euro, var alla parter – inklusive kon – belåtna.