Vid hållplatsen stannade jag med cykeln för att vila. En ung kvinna kom gående från andra hållet.
Hennes utseende föreföll bekant. Men jag kunde inte placera henne och jag ser inte på TV eller läser blaskor. Personligt bekanta var vi inte.
Hon var påfallande lycklig. Det är sällan man ser mänskor utstråla en sådan glädje som hennes. Hon närmast dansade fram – inte sådär som statsministrar dansar, utan öppet, nyktert och glatt.
Jag brukar inte inleda bekantskap med främlingar men det syntes att det var något hon nödvändigtvis ville berätta, inte bara för mig utan för hela världen. Så jag mumlade något, om det nu var om vädret eller bara att jag var trött av färden. Och hon nappade genast:
– Vet du, sade hon. Vet ni, ändrade hon sig (vi talade finska), vet ni hur förmånligt det är att åka buss hos oss?
Det var en ovanlig och överraskande inledning. Jovisst, sade jag ungefär, visst är den offentliga trafiken ganska välplan…
Hon avbröt mig, inte abrupt utan glädjestrålande:
– Man kan åka härifrån till [Småstad] varje dag, och från [Småstad] hit precis hur många gånger man vill om dagen för bara 4,80 euro! Är det inte underbart!
Och när hon kastade huvudet bakåt med en lätt rörelse så att det ljusa håret flög för vinden, då kände jag igen henne! Det var ju hon som fanns på en affisch inne i staden, den gjorde reklam för kollektivtrafiken och jag hade ibland retat mig på den och på reklammakarnas tricks: blir man nu sådär lycklig av att köpa en bussbiljett?
Innan jag svarat något, fortsatte hon. Hon närmast bubblade över av det oerhörda hon ville förtälja:
– Och tänk! Köper man månadsbiljett, då blir det bara 5,16 om dagen! Fem och sexton! Det är ju billigare än… än…
Hon kom av sig lätt och jag passade på att berätta att jag kände igen henne. Jag bekände också att jag trott att reklamen inte var äkta. Att hon i själva verket själv kanske aldrig åkte buss…
Hon skrattade ett glädjefyllt skratt.
– Jag! sade hon. Jag aldrig åka buss? I själva verket…
Nu vandrade för första gången en liten, liten skugga över hennes ljusa drag. Den var snabbt borta.
– I själva verket var det reklambyrån som inte trodde på min idé. När jag gick dit för att övertyga dem, sade de att det var alltför orealistiskt. Ingen skulle tro på att man blir så lycklig över en sådan sak…
Nu kom bussen! Hon bredde ut båda armarna i en välkomnande gest och sprang upp och in i den.
När den satte sig i rörelse vände hon sig om mot mig men jag visade på min cykel och att jag skulle fortsätta färden med den.
Bussen var liksom svagt upplyst inifrån då den körde vidare i morgondunklet. Jag citerade Runeberg för mig själv (dikten Landshövdingen):
Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men varifrån det vackra ljuset kom,
Blev olikt tytt ändå.
Den ena höll det för ett yttre lån
Av dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: ”Det kom inifrån,
Hans samvete det var.”
Även om jag naturligtvis närmast syftar på henne äger diktraderna också sin tillämpning på den som skriver detta. När jag ger sanna skildringar ur verkligheten känns det litet som att få lysa, värma och uppmuntra skeptiska och klentrogna läsare i höstrusket.