Nej.
Det gick inte längre.
Jag klarade det inte.
Jag har försökt hålla mig borta från böckerna, jag har inte låtit mig besöka biblioteket. Men idag måste jag. En trave diktböcker från POESI ligger nu på mitt bord.
Vi börjar med en av dem. Det råkar vara Heidi Liehu och dikterna är på finska. Samlingen heter Keskiyön enkelit och den handlar alltså om midnattsänglar, ett ämne som är förvånansvärt styvmoderligt behandlat i svensk litteraturhistoria. Så jag översätter på måfå, som man så oskyldigt säger, början av en av dem – på sida 47:
Kraftigt beväpnade änglar
förbluffade genomskinliga änglar
harpospelande lättklädda änglar
dolda av dimma
änglar med barnansikten
släktingänglar
historiska änglar
änglar som seglar över glaciärer och öknar
drömmaränglar
heliga änglar
uttolkare-änglar
änglar som lidit
piskade och förnedrade änglar
stuckna och splittrade
och änglar som flytt genom rymden
änglar som försvunnit med vinden
dödade änglar
smärtsamma skinande änglar
vinglösa gatuänglar
solnedgångens floränglar
blå änglar som glöder i mörkret
nyfödda
änglar
kärlekens änglar
menlösa
änglar
Vad? Nej, detta är bara en snabbt improviserad översättning, utan alla pretentioner. (Den borde aldrig ha publicerats.) Och dikten är lång, den fortsätter! Tyst nu då, jag läser.