Att gå i sömnen är ett underskattat existensmodus.
Det har många fördelar; bl.a. får man både vila och motion samtidigt.
Tyvärr är denna förmåga inte allom given och när så någon gång är fallet, brukar Allom inskränka sina somnambula excesser till barndomen.
Varför det? Jag uppmanar läsaren att spara sömnvandringarna till hög ålder. Barn, det vet man hur de är, de trasslar in sig i sängkläderna och snavar på undulaten. De glömmer att släcka lampan och de stänger inte vattenkranen. De flyger ut på gården utan att stänga fönstret! De går ut i skogen och skrämmer älgar!
Som barn gick jag aldrig i sömnen. Kvoten är alltså oförbrukad och en morgon härförleden beslöt jag att tära på kapitalet. Det var ett Ärende som skulle uträttas. Folk engagerades, saker levererades och avhämtades, möten sanktionerades och inhiberades, sprätt var vad tillvaron sattes på.
Men jag sov.
Och när jag var hemma igen, vaknade jag utvilad. Ärendet var uträttat – med precision! Jag kastade min imaginära väckarklocka i väggen och återgick till den sega, slöa, trista, värkande vardagen. Småningom dör jag också.
Att gå i sömnen är ett underskattat existensmodus.