Dröm- och kognitionsforskningen flätar bastmattor.
Jag minns att jag drömde – jag träffade en gammal bekant, kalla henne Miranda.
Platsen var Domkapitlet men störde ej minsta grand, ty hon var där för att ta del i något slags seminarium eller sammankomst om litteratur och kanske filosofi. Innan det började diskuterade vi ämnet. Jag var där i något annat ärende, skulle ge mig iväg innan det började.
Jag är gammal vorden och det är länge sedan universitetet. Därför hände det under samtalet att jag glömde namn och centrala verk. Som nu den där norska författarfilosofen…
Miranda kom genast ihåg hans namn: ”Du menar N.N…”.
Detta skedde inte bara en gång utan flera. Mirandas minne var ograverat. Hon mindes boktitlarna, hon mindes namnen. Vartenda ett! Medan många för mig drunknat i Lethe hjälpte mig Miranda.
Ja, jag glömmer allt oftare. Namnen är borta, förblir borta, kommer aldrig igen. Miranda är nästan lika gammal som jag men hennes minne var ofelbart. Hon fiskade upp dem.
Så olika är vi. Men dröm- och kognitionsforskningen flätar nya bastmattor.