För att fortsätta på temat: jag får övernatta hos ett gästvänligt äldre par och på morgonen går jag till metrostationen för att åka in till centrum. Min boktunga plastkasse ställer jag på en bänk och vandrar av och an i tankar på perrongen.
Jag ser en ung kvinna nyfiket titta in i kassen – hon trodde att någon glömt den där. När jag upplyser henne om ägandet, inleder hon ett samtal med utgångspunkt från den lärobok hon såg.
Samtalet fortsätter i metrovagnen och hela vägen fram. Hon studerar samma ämnen som jag studerat. Det framgår att hon är född på samma plats som jag i Österbotten. Så replikerar vi oss fram och vidare – hon har också bott i Vasa. Närmare bestämt? Jo, säger hon, stadsdelen hette S-viken – är den bekant? Ja, säger jag. Den är bekant. Liksom även den andra stadsdel hon nämner…
Liksom det gatunamn hon nämner, det börjar på B. Jag hörde det nämnas för första gången redan på åttiotalet – i ett sammanhang jag inte nämner för henne.
Och hon är så mycket ung och nu stiger hon av. Sannolikheten är liten att jag någonsin ser henne igen.
Så antagligen kommer jag att göra det, det är vad jag håller på att lära mig av slumpens stora regelbundenhet gällande mänskor och möten.