Och nu gällde det en gammal och otymplig pjäs, ett antikt skåp.
Platsen var ett uthus till en storståtlig gammal bondgård och kvällen var sen och mörk. En man kom gående förbi – han undrade antagligen vad det var vi höll på med, om vi var ute i lagliga ärenden. Men det sade han inte. Han bara stannade och yttrade några vänliga ord om vädret.
Det var i Vanda och han talade finska. En felfri finska men den sjungande intonationen kunde man inte ta fel på – mannen var svenskspråkig och han kom från Sydösterbotten.
Några snabba frågor och jag fick veta hans namn och min förvåning var stor. Jag hade inte känt igen honom genast. Årtionden hade gått sedan vi sågs senast – på en helt annan plats, i helt andra egenskaper.
Som han är betydligt äldre än jag, är han inte längre verksam i yrket. Men sannolikheten att vi skulle mötas en gång till var långt mindre än att vi båda exempelvis skulle ha kontaminerats av det senaste i virusväg.
Livet är så rikt och mångfasetterat att märkliga sammanträffanden snarare är regel än undantag – det skrev jag visst tidigare, det är redan en trivialitet. Sensmoralen är en helt annan: vi vet inte när och om vi över huvud ses igen.
Vi körde vår väg och han gick hem. Men jag hoppas och ber att den, för vilken detta är avsett, dröjer vid de orden: vi vet verkligen ingenting! Det finns inga garantier för att du får tid för det nödvändiga, det kan inte skjutas upp, det måste göras nu.