Naturligtvis svärs det på finska också.
Hon som flyttade (del 212) gav mig sin cykel, den tyckte hon sig inte behöva i huvudstaden. Det är en fin cykel men nyckeln hade hon tappat bort. Nu är det vår och jag släpar den till en verkstad i närheten för att få upp låset.
En man kommer ut och tar den i beskådande. Han uttrycker sig på följande sätt: han nämner tre gånger djävulens namn på finska, uttrycksfullt och med pauser emellan.
Sedan ställer han sig på andra sidan och betraktar låset från denna synvinkel, med exakt samma åkallan av en lägre makt.
Det är en smått surrealistisk scen, det är som en besvärjelse med koreografi: men mannen finner inga andra ord för sin övertygelse att uppgiften är besvärlig. Han väntar sig tydligen ändå ingen hjälp från den han ropar på.
Förresten är det sedan en ung och mycket artig man som vågar ta sig an uppgiften och avlägsnar låset på ett fullt tillfredsställande – och billigt – sätt. Men min tanke går till henne som hatar, henne som kanske, kanske inte nyttjar
svordomar i vardagslag. Hon vet ändå vem hon tjänar när hon framhärdar i sitt hat.
”Ett ord kan honom fälla”, sjunger Luther – ett ord av ånger eller en bön om förlåtelse och försoning.
Men hon tiger medvetet, för att plåga sina offer, och denna tysta anslutning till hatets furste är långt värre än en åkallan av den Onde av dumhet och tanklös vana.