Ibland skäms man ännu mera än annars.
Det berodde nog på iscensättningen, omgivningen och rekvisitan samt överraskningsmomentet.
I en helt finskspråkig omgivning sitter jag med Raamattu uppslagen framför mig, i färd med att förbereda måndagskvällens bibelstudium. Stilla surrar lågmälda samtal på det andra inhemska i bakgrunden.
Då hör jag ett ljudligt ”Herregud!” från bordet intill.
Det är ingen from invokation, det är bara det sedvanliga missbruket av det heliga namnet, det är två finlandssvenska ”damer” som umgås.
Att deras samtal är ytligt är vad man kunde vänta sig. Att de är i övermått prydda och smyckade och målade är inte att förundra sig över. Att de går sin väg med shoppingkassar bågnande av bjäfs är bara följdriktigt, här i varuhusets kaffehörna.
Men det märkliga, det i sanning förunderliga, är att dessa kvinnor ser ut att vara gott och väl sextio år gamla! Och trots detta kretsar deras ”samtal”, deras tomma och innehållslösa pladder, kring ting som skulle tyda på en intelligensålder omkring en femtedel av deras biologiska.
”Yäk!” heter det på finska.