Häromdagen mötte jag Påskharen hos Alice i Underlandet.
Boken har jag ännu inte läst men jag såg en gång ett fragment där Påskharen lät Alice förstå att det är bråttom, bråttom!
Hon var en äldre kvinna som ofta sitter vid ett bord i ett café i centrum. Man skulle knappast lägga märke till henne om det inte var för hennes vana att tala för sig själv.
Vad hon säger, har jag ofta undrat. Men nu råkade hon resa sig för att gå just när jag passerade hennes bord och hon såg på mig och sade: ”Bråttom, bråttom!”
—Vart då? undrade jag.
Den frågan föreföll henne ovidkommande. Hon upprepade att det är bråttom, man måste hinna – någonstans.
Det måste jag ju artigt hålla med henne om. Livet är kort. Så jag skyndade vidare för att kunna berätta att jag mött Påskharen.
”Vad behöver vi ord för?” undrade jag retoriskt som avslutning på del 201. Ordet ’retoriskt’ ger vid handen att svaret är givet. Vi behöver dem naturligtvis för att dölja våra tankar och känslor.
Och Påskharen är antagligen mycket ensam.