Jag blir så glad när jag ser dig – heter det i en försvenskad sång.
Vi var inte bekanta från förut men han kom emot mig med ett strålande leende och betygade ljudligt vilken glädje vårt sammanträffande beredde honom.
Vi skakade hand. Han presenterade sig, nämnde sitt namn.
Jag nämnde mitt.
Hans leende lossnade och man nästan hörde det falla till golvet. Det var en förvandling som kunnat platsa hos Ovidius.
-Ägaren är bortrest, förklarade jag. Jag är bara tillfällig inhoppare…
Förklarade jag för försäljningsrepresentanten medan han samlade resterna av sitt leende.
* * *
På cafét sitter två damer jag inte sett på länge. De sitter mitt emot varandra och samtalar, en med ansiktet och en med ryggen mot mig.
Hon som ser mig först lyser upp i ett brett leende:
-Nej, men hej!
Hon som inte ser mig ler också och vänder sig om för att se vem som kommit.
Hennes leende faller till golvet med en duns.
Inte för att vi egentligen har något otalt med varandra. Men ”alla kan ju inte älska alla här i världen”.
Det första intrycket lär vara avgörande. Därför satsar jag alltid på det andra, därför att det är så mycket intressantare – både för min egen del och för andras. Övervinner man ett första, ogynnsamt intryck, är förutsättningarna så mycket bättre för en bestående vänskap.
Det finns tyvärr de som förlorar på en närmare bekantskap. Det mest tragiska är när detta gäller den allra närmaste.
Men jag känner en man som tvingats säga till sina egna barn: ”Jag hoppas att ni aldrig blir lika er mor!”