-Det är väl ingenting särskilt med det!
Jo, det är det. Om det är minst trettio år sedan man åkte metrotåg senast.
Som jag föredrar buss eller, allra helst, spårvagn för utsiktens skull har jag inte haft anledning att stiga ner i underjorden. Men nu skulle jag dit där ’spårvagn’ är ett okänt begrepp.
Höga rulltrappor från Kampen gav min följeslagare svindel. Hon stannade kvar där uppe. Jag fick också en känsla av svindel men det är bara en världslig sak och jag skall ändå dö någon gång.
När Juhani Aho skrev Rautatie föregrep han sensationerna och gör en beskrivning överflödig. Hur skulle väl mänskors psyke stå ut med att åka i samma hastighet som en skenande häst galopperar?
Det är inte mänskligt att packa folk tätt i tuber och blåsa iväg dem i höga hastigheter. Det lilla obehaget färdsättet medför uppvägs dock ledigt av fördelen att folk låter sig betraktas i en pinlig situation – därom skrev jag i det föregående. Man tvingas så nära varandra att man måste låtsas vara mycket långt borta.
Jag hade inte begripit att man måste stämpla sin biljett där uppe utan den som jag inhandlat i R-kiosken hade jag med mig i vagnen. När jag med frågande uppsyn vände mig åt olika håll låtsades alla att de ingenting såg.
Utom en, och han var samar… han var invandrare. Han upplyste mig också om att jag måste stiga av och byta före banan förgrenades – tack vare honom blev jag inte försenad. Han nöjde sig inte med mitt tack utan han såg till att jag också stod på rätt sida för att stiga ut och han följde med och såg till att jag med säkerhet fann den plats på plattformen där biljetten skulle stämplas. Han såg till att jag påbörjade uppstigningen till markytan i rätt riktning.
Sedan var han borta.