I bokhyllan i mitt föräldrahem fanns en bok av Teuvo Pakkala i översättning från finskan: Barn äro små människor.
Det är en samling noveller och berättelser som jag aldrig tog del av. (Pakkalas produktion har jag senare bekantat mig med.) Men den lärdom titeln förmedlar glömmer jag ständigt. Nu var det en kollega som påminde mig om den härförleden.
Därför frågade jag först Marko hur det går i skolan. Han är nio år och han har nu flyttat till ett större sammanhang inom samma större skolbyggnadskomplex.
—Inte så bra, var det oväntade svaret.
Marko är föremål för mobbning. Trots många årtionden av kampanjer förblir mänskors ondska mot varandra densamma också i barnens värld. Och hur många miljoner och hur mycket arbete har inte satsats på förebyggandet i den falska föreställningen att mänskan inte skulle vara mänskans varg.
Markos lärare har noterat problemet och tar itu med saken med åtgärder mot mobbarna som skärps efterhand, ifall de inte har verkan. Det notervärda är dock Markos egen inställning. Jag kunde tänka mig att ett nioårigt barn ville ta hämnd på sina plågoandar – hämnd åtminstone i någon lindrig form, som i triumfen att inför dem kunna demonstrera sin oåtkomlighet och sitt beskydd. Så icke hos Marko.
Och när jag sedan vänder mig till hans mamma hör jag bara ord som varit i påse förrän de hamnat i säcken.
När Marko blir stor, blir han inte något stort. Han är det redan.