Min son var ett år gammal när jag bytte fil.
Jag körde en liten Suzukipaketbil och såg inte den större paketbil som kom bakifrån och körde rakt in i min.
Vi överlevde utan skador, så icke bilen. Det är alltså länge sedan men då och då förundrar jag mig över att man klarar sig.
Ett möte med en mänska för en timme sedan kunde ha slutat annorlunda. Han kom på cykel, en oljad blixt när jag skulle köra ut på vägen. Han blev arg, för att uttrycka det milt, men ingen kom till skada.
Mitt hjärta rusade men jag själv blev närmast förvånad. Han avreagerade sig och fortsatte sedan sin färd.
Stig Dagerman skrev en gång en novell som handlar om att döda ett barn. Den var ursprungligen avsedd för ett försäkringsbolag och handlar om hur ett lyckligt ungt par kör på och dödar barnet. På vägen ligger några sockerbitar i blodet efteråt.
Om det blivit en sammanstötning nu, hade den inte blivit till döds. Det var en vink, bara: vi vet så litet, våra marginaler är små.
Varför förvånad? Ja, det berodde på Korsspindeln. Hur orkar och kan hon leva vidare i medvetande om vad hon gjort och gör?