Närmare nittio år är han, hans hörsel är dålig men synen är skarp. Han vill måla, måla ett alldeles särskilt motiv: Gibraltar.
Det är imponerande geografiska och historiska kunskaper han besitter om denna klippa – liksom insikt i det storpolitiska spelet om denna den antika världens yttersta rand.
En nära släkting till honom är bildkonstnär men själv har han varit sjöman. På sina resor iakttog han världen med konstnärens blick och gjorde skisser och teckningar vart han kom.
Nu kan han inte resa längre. Men Gibraltar vill han ännu måla.
Varför just detta motiv? Inte frågar jag och inte berättar han heller.
Men mina tankar går till döden. Som sagt, det var den kända världens yttersta utpost. Från den klippan lär man ha utsikt från Europa långt in över Afrika.
Vad är då mitt eget Gibraltar? Med åldrandet kommer närheten till de yttersta tingen.
Jag ser en lögn och ett svek som ödelade mitt liv i dess halva längd och sänkte det i mörker. Först mot aftonen ljusnar det – jag vet ju då, att plågan har sin ände.
Och allt klarare ser jag en annan stad av ljus, den för ondskan evigt ointagliga, den med portar som inga onda makter i världen kan rubba. Bara det späda Barnet.