När jag druckit ur mitt kaffe och vandrar vidare, möts jag av ett annat gammalt budskap, ständigt nytt och aktuellt. Det ges mig i form av en liten ljusblå broschyr med rubriken Jeesus tulee pian. Jesus kommer snart.
—Javisst, säger jag, och om jag låter litet raljant i tonen är det bara för att kunna rycka åt mig initiativet i samtalet. Kanske på tisdag eftermiddag. Eller kanske dröjer det ännu några år.
Därmed har vi uppnått en inledande samstämmighet och jag kan betrakta det unga paret närmare. Han har skägg och håller huvudet nedböjt men blicken stadigt riktad på den han talar med. Han talar långsamt och sävligt och ser ut att noga överväga varje ord han yttrar.
Hon är uppenbarligen hans hustru. Hon är ivrig och glad men på ett hemvävt sätt och inte enligt det amerikanska maner som är på modet bland rörelsens kolportörer.
De är alltså sympatiska. Och de uppmaningar till avgörelse och omvändelse som broschyren sedan för fram, parerar jag med att ställa några helt världsliga frågor till paret. De upplyser mig vänligt om vart jag skall vända mig, jag känner inte lokala förhållanden. Och det teologiskt betänkliga i deras syn på omvändelsen går jag inte in på.
Jag gör mig därför loss och mina tankar går – ja, du vet vart. De har rätt i vad de säger och ett allvarligare budskap finns inte. Omkring oss surrar världens barn och de vet inte varifrån de kommer eller vart de går.
Du fick däremot veta det. Så handla då äntligen därefter!