Upplagan är många hundra exemplar och varje tidskrift skall sättas i ett kuvert.
Jag utlokaliserar min verksamhet och sitter vid ett litet bord framför butiken i Helsingfors centrum.
Varför gör denna enkla handling de förbipasserande språksamt vänliga? Nog satt jag där också tidigare och försökte låta bli att glo på förbipasserande [enligt förmaning, del 114] men då var det ingen som yttrade något.
Till och med en av de gula byggarbetare som tidigare hastat förbi mig på estniska, ryska och finska ser sig föranledd att stanna och uttala sig om vädret och utsikterna till regn.
De två tanterna med resp. hundar säger, var för sig, att det är skönt när det är varmt och när solen skiner.
Kanske den rutinmässiga handrörelsen förvandlat mig från dagdrivare till verksam medborgare? Kanske det att jag gör något och sysslar med något tillfälligt höjer min sociala status? Kanske är det mindre riskfyllt att utbyta ord med den som kan placeras och vars verksamhet kan definieras?
Kunde man rigga upp en hängmatta här? Bara för att se om… Omöjligt är det inte men…
”Din nyfikenhet för dig i fördärvet”, säger hon som bott länge i huvudstaden…
Jag undrar hur det egentligen ser ut i fördärvet…?