De behövde inte tala om för oss att de var ryssar, det syntes.
Han var lång och bred och den doft som omgav honom kom kanske från björkparfym? Sådan menade Stieg Trenter ibland i sina romaner att männen använder där borta.
Hon var i sig själv färgrik och dessutom färglagd på det ryska maneret.
Deras inköpskärror bågnade av livsmedel. Och nu skulle de betala.
Den lilla manick som granskar äktheten accepterade inte deras mycket stora sedlar. Den olyckliga lilla praktikanten i kassan försökte på nytt. Och på nytt.
De kunde inte finska. Hon kunde inte ryska. Så de talade kroppsspråk. Praktikanten blev allt mindre och den ryske mannen växte medan ögonen stod ut allt mera. Man väntade sig en explosion, ett litet взрыв! och ett litet взрыв! till innan han måste ledas ut till den väntande stora Volvon.
Det skedde inte. Men hans indignation växte tills han inte kunde behärska sig längre utan vände sig till kön: Пятнадцать минут! Vi har förlorat femton minuter!
Tonen var sådan att vi borde förvänta oss allvarliga konsekvenser för de finländsk—ryska relationerna.
Vad tror du att det hände sen?
Allt flera och högre expediter tillkallades, andra tester genomfördes, till slut accepterades sedlarna.
Och sedan gick de. Och vi lär oss ingenting av historien, vilket ju mänskosläktet aldrig gjort.