I det stora varuhuset. I den främmande staden. I kön vid kassan – är det inte R.?
För säkerhets skull måste jag fråga – jo, det är han. Det är minst tolv år sedan sist och R. är nu grånad, böjd och medfaren.
Den förändringen har skett med spritens hjälp. Och hans lungor är ansatta av tobaken, han hostar ofta. Och hans berättelse om de mellanliggande åren handlar om sprit, slagsmål, poliser, många byten av bostad och boningsort, etc., etc.
Litet senare ser jag honom igen. Han sitter lågt, på en utskjutande sockel till ett hus mitt i staden, och röker. Han är urbilden av den utstötte.
För tolv år sedan mötte jag honom då jag arbetade på en plats som erbjöd hjälp för missbrukare. Hjälpen hjälpte inte.
Och historierna är desamma. Vad hjälper det honom att han är släkt med en idrottsman, som var någorlunda känd för tolv år sedan? Det anser han också idag vara det viktigaste jag bör få veta.
Han går ostadigt vidare och försvinner med en hostattack. Meningslös, hopplös och mörk ter sig hans framtid.
Eller kanske är den ljus?
Jag måste söka upp honom och fråga. För ingen tror väl ändå att det är slumpen som styr mänskors möten.