Han som väntar sig att inte hinna läsa ut sin Bibel i det jordiska, har trossyskon som man möter ibland.
I himlen är det tre ting som kommer att förvåna honom, sade Martin Luther:
-Där finns så många som han aldrig väntat sig att han skulle återse där.
-Där saknas så många som han väntat sig att återse där.
-Han själv är där.
Uttalandet skall inte tas till intäkt för något slags godtycke i ”urvalet” av den himmelska skaran. Det förvånansvärda, det underbara i ordets grundbetydelse, är att nåden och inget annat bestämt alla dessa mänskors destination.
Man kan hyckla tro på Kristus. Man kan också komma till tro på honom i elfte timmen. Och varje kristen måste som Luther förundras över att han i Kristus befinns ren och fri från alla de brister han ständigt plågas av hos sig själv.
Men inte bara de onda handlingarna och uraktlåtenhetssynderna skiljer oss från Gud. Också fysiska och psykiska defekter hör till denna ofullkomlighet, som senast döden bekräftar.
En medelålders man jag beundrar är sängliggande och plågas av smärtor. Utsikterna för hans tillfrisknande från den svåra sjukdomen är små. Bitterheten borde vara stor.
Men ingen är ivrigare än han att med stor glädje samla trossyskon till gemensamt bibelstudium i hemmet. Hör man någon gång ett ord med smak av bitterhet, kan de gälla brister i sjukvården eller nekad ersättning för alla de ekonomiska kostnader hans lidande förorsakat.
Sin Skapare klandrar han inte, himlen väntar han på med glädje!
Sällan ser man däremot skräck och fruktan hos henne som är på väg till fördömelsen, hos henne vars själ är invalidiserad och svårt vanställd. Men bakom detta skal av tillsynes ökande hårdhet och livlöshet kan livets krafter vara på väg att återvända.
Jag önskar att också jag en gång får förundras över att jag återser henne där, där hemma! Han i sjuksängen ber för detta. Den lilla grupp som samlas kring honom ber. Församlingen ber.