Dessa hundra aviserade inlägg i det ständigt pågående offentliga samtalet om mänskligt och omänskligt närmar sig sin fullbordan. Möten har de handlat om, möten med mänskor.
Om detta skrev Hjalmar Gullberg:
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
I skogen mötte jag en man som företar vidsträckta promenader. Hans livsvandring har också varit vidsträckt i både tid och rum. Han har offentligt berättat om sitt liv i både tal och skrift, i avsikten att uppmuntra och inspirera alla dem som befinner sig i ångestens ödsliga skog.
Det är svårt att skildra mänskor som är ute i motsatt ärende. Det är som om vår vardagserfarenhet, alla onda nyheter till trots, inte har ord och begrepp för att trovärdigt beskriva henne som rått och brutalt överger den övergivne, slår den slagne och sviker den hon gett sitt allra heligaste löfte om evig trohet.
Det är som om träden i skogen – selva oscura – dock är majoriteten av de mänskor jag mött: goda och uppmuntrande, i värsta fall gnälliga eller småsinta. Mycket få har för mig demonstrerat en ond vilja som skrämmer och bryter ned.
Men det är inte så att mannen med minnena ovan och andra likasinnade förmår kompensera för henne som hatar eller få mig att inte känna sviterna av hennes dolkhugg. Det blev inte ”lätt att gå”. De hundra mötenas enda tröst är att deras antal vittnar om att jag kommit närmare slutet för min egen livsvandring. Det kommer dock en dag när sorgen, den stora, tar slut.