Fotografen hade problem.
Det var ett öppet landskap – ängar med några glesa björkdungar.
Ett stort flyttblock fanns där i utkanten av området. Kunde du kanske ställa dig bredvid det? undrade han. Nej, det var inte lyckat att ha journalisten själv som illustration.
Den bild som slutligen publicerades till min artikel om staden planering för området var en mänskotom översiktsbild, tagen efter att fotografen med stor möda praktiserat sig upp på den stora stenen.
Och nu finns där i Borgå ett stort bostadsområde som inte ens ser ut nytillkommet ut. Så går åren.
Men stenen är sig lik och husen ser fortfarande moderna ut. Bara mänskan förändras snabbt. Hur många åren blivit begriper jag dock först när jag ser ett bekant ansikte – det tillhör en medelålders man, född och uppvuxen i detta bostadsområde!
Detta påminner mig med våld om dem som revs bort från mig, om de små som Korsspindeln berövade mig. De är alla vuxna nu… inte.
Varje gång jag besökt min gamla mor och skall ge mig iväg, säger hon: ”Sjung Gud som haver!”.
Och pappa sjunger sedan i bilen, ett ställföreträdande solo i arrangemang för sex späda stämmor: ”Se till mig som liten är.”
Alltid.