Vid ingången till den andra matvaruaffären möter jag en annan bekant, en gammal kvinna (för det valda adjektivet har WHO:s tillstånd inhämtats). Hennes livskamrat är i dåligt skick. Han har utsatts för vad som måste kallas vanvård i ett av de privata vårdhem staden anlitar.
Om detta skulle finnas mycket att säga men nu begränsar jag mig till något annat: troheten.
De två har blivit bekanta på äldre dagar och kvinnan har ingen som helst juridisk skyldighet att vårda sig om honom. Hennes skyldighet är inte ens moralisk, eftersom det finns andra som primärt äger denna skyldighet.
Men hon känner till situationen och omständigheterna, hon överger inte den som behöver henne. Och hon följer detta sitt samvetes bud fastän hon därmed äventyrar sin egen hälsa och välmående.
Så fjärran från Korsspindelns tankevärld är detta att jag för mig själv i mina tankar rannsakar de bekanta jag möter under resten av dagen, så långt jag lärt känna deras förhållanden.
Men mig veterligen har ingen av dem jag möter svikit. Sådant är, trots allt och lyckligtvis, sällsynt.