På en promenad i centrum rundade jag ett gathörn och mötte mycket plötsligt en mänska.
Han var emellertid vänligt sinnad och han till och med berättade att han läst och gillat det jag skrivit.
Sådant är sällsynt. Så sällsynt att det hänt bara denna enda gång på mina vandringar.
Vårt samtal blev märkligt likt det jag berättade om den 14 juli (del 023). Det handlade om åldrande – nej, han är inte så gammal men också ett foster åldras. Och innan han dör, eller inte längre orkar, vill han göra något stort.
Inte något revolutionerande eller aldrig tillförne skådat utan en sak som är kolossal för honom själv och som han antar skall skänka honom en djup och varaktig tillfredsställelse.
Så mötte jag ännu en bekant. Hon berättade att hon lämnat sin tjänst för att övergå till en där hon möter andra slags mänskor i helt andra omgivningar. Och just omväxlingen var det viktigaste incitamentet för övergången.
Båda de nämnda arbetar i yrken man kallat tjänande. Deras drivkraft är inte själviskheten. Deras drömmar… deras drömmar är olika mina.
Min konkreta dröm, följande natt liksom så många andra, var att vardagens skimrande enahanda äntligen skulle återvända. Att ur skärvorna av ett sönderslaget liv försoning och helhet skulle födas.
Men hatet åldras aldrig fastän hon som hatar förfaller.