Kort efter det ljusa samtalet i det föregående drar en sky av ondska över himlen.
En gammal bil står parkerad vid gatan. Det är en medfaren Volkswagen Kleinbus och jag känner igen de bleknade, äkta och ursprungliga färgerna – den är identisk med den min far köpte, väl begagnad, när jag var några år gammal.
Detaljer som mitt minne inte frivilligt skänker mig kommer åter när jag ser dem. Dubbeldörrarna på sidan, som då måste säkras med rep för att inte kastas upp av ojämnheter i vägen. (Ett rep? Repet kommer för mig – i själva verket ett hopprep av plast, gul plast, med enkla röda handtag. Var har det funnits under alla dessa årtionden?) De enkla sätena, ratten, dörrhandtagen, instrumentpanelen…
En ung kvinna ser att jag betraktar bilen, hon är tydligen ägaren eller en av ägarna, jag förklarar att den väcker minnen hos mig.
Själv är hon klädd på ett sätt som viskar: lopptorg, andrahand, konsumtionsprotest. Och hon, eller hennes närmaste, visar sig ha ett litet café som är öppet vid denna tidigt ojämna tid och även det lever på trots mot inredningskonsulenternas bud.
Men toleransen har sina gränser, även den.
En liten regnbågsflagga, synligt placerad i ingången, gör klart att hit är ingen kristen välkommen.