Han bar en yvig hatt och brättade mustascher. Han ville läsa en dikt för mig – för oss.
Det pågick något slags friluftsfest i parken och mannen med dikten ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Det visar sig att han gett ut några böcker, en del på eget förlag, andra på för mig okända. Idag vill han sprida glädje bland sina medmänskor med poesins hjälp.
Tyvärr når vi ingen enighet i grundläggande frågor om Livet. Hans är tankar om det ”godonda” livet och den ”nattdag” som måste skingras – eller gry? – bland mänskorna, för att ge en klumpig översättning av hans dualistiska, finskspråkiga termer.
Svenska talar han nämligen inte. Men han berättar att han översatt en dikt, en enda, från svenska till finska, och den är den bästa av dem alla – Gustaf Frödings Säv, säv, susa.
Och nu håller jag med honom fullkomligt! Jag läser den för honom där på bänken, högt ur minnet, han lyssnar intensivt och nickar tankfullt till satsmelodin.
Jag trodde att en sådan dikt, natur- och centrallyrik i yppersta förening, inte gick att överföra till ett annat och väsensfrämmande språk – och att en medmänska med detta andra språk som modersmål aldrig rätt skulle kunna uppskatta den.
Jag hade fel, välsignat fel!