Av tusen möten stannar få i minnet, av ord som växlas försvinner de flesta.
Särskilt gäller detta om de berusades tirader, de enständiga upprepningar av förmenta djupsinnigheter som ansätter dem som möter.
Men en kommentar av en parkkemist stannade i minnet. Det var som om han visste att jag hade en bok, en enda, i portföljen och han pekade på den och frågade: ”Om den var full med böcker, tror du att den kunde tänka själv?”
Marxismen lär en dialektisk lag av oklar proveniens, den om övergången från kvantitet till kvalitet. Till sin vulgäraste form översatt innebär den att massornas anslutning till doktrinen förvandlar lögn till sanning. (Det är naturligtvis inte så krasst som det låter om sanningen inte äger någon källa utanför mänskors klokskap, deras tycken och omdömen.)
Hon som hatar flyr sin egen kunskap om sin onda gärning genom att samla på undanflykter och genom att samla på sådana som försäkrar henne att hon inget ont gjort, att hennes synd inte är någon synd, att straffet för hennes blodsdåd aldrig skall nå henne.
Hennes böcker har börjat tänka själv, de har hos henne övertagit den mödosamma plikten att rannsaka Guds och samvetets bud. Hennes terapier har övertagit hälsans roll, hennes mediciner har trängt undan den hälsosamma kosten.
In vino veritas. Därför att den berusade inte kan förställa sig längre, inte därför att ruset skänker förnuft och insikt. Liksom en oväntad kommentar plötsligt skänker ord åt det man inte visste att man tänkte, liksom också samvetet stundom måste nå förbryterskan på krokvägar som blir raka.