Lögnen har många ansikten och häromdagen visade den mig ett av de mest förbryllande.
En man från sydligare länder vände sig till mig och berättade om sig själv, sin familj och sitt arbete. Det var en intressant berättelse med detaljer som gav den trovärdighet. Han var nämligen bevandrad i världslitteraturen och som det råkar vara mitt eget ämne, kunde jag slå fast att han visste vad han talade om.
Och vi utbytte tankar om vissa böcker och författare.
Han var mycket talför och öppenhjärtig, mycket mera än vad som är brukligt hos oss. Så hänvisade han också själv till sin utländska härkomst och talade om kölden och trögheten i den finländska mentaliteten.
Hans berättelse var så intressant att jag söker efter mera uppgifter på nätet. Som det ser ut, var allting eller det mesta påhittat. Ingenting kan bekräftas, inte ens hans namn.
Varför? Vi samtalade inte länge och han hade ingenting att vinna på att fara med osanning. Hans framställning var klar och konsistent, hans sätt artigt och ibland nästan överdrivet urskuldande. Han verkade inte drivas av någon sjuklig lust att ljuga. Han verkade inte vilja framhäva sig själv. Han ville väl.
Förstår du det här?
Men det är stimulerande att möta mänskor som är ännu gåtfullare än genomsnittet. Om det finns vita lögner – vilket jag dock betvivlar – hade dessa den allra ljusaste nyansen.