Det finns en sjö, där de olovliga och oönskade intrången inte bara är abstrakta utan de kan bli mycket brutala och konkreta.
Den sparsamma bebyggelsen har begränsats av förbud mot fasta bostäder, sommarvillorna är små och lätta byggen utan kommunal teknik. Bara någon enstaka gård har grundats före fridlysningens tid och sover stilla längre in i skogen.
Här låg också ett äldre par och sov de rättfärdigas sömn. Under tiden bröt man sig in i rummen bredvid och förde bort vad värdefullt de ägde av världens goda.
Ja, jag vet hur det känns, tänker jag när detta berättas för mig. Men jag säger det inte högt: min sorg är min.
Hon som hatar ockuperade och bemäktigade sig mitt hem. Och det värdefullaste jag ägde, i ordets alla bemärkelser, tog hon med sig. Sveket, lögnen och meneden var de dyrkar hon använde sig av för att ta sig in.
Jag har hennes signalement men myndigheterna kan ingenting göra. Hennes våldsdåd har inga vittnen och blödande hjärtan lämnar inga droppspår på golvet.
Ostraffad går hon ändå inte. Redan nu har hennes triumf förbytts i depression, som en försmak av vad som väntar den obotfärdiga.