År 1928 utgav Mika Waltari och Olavi Lauri (pseudonym för Olavi Paavolainen) diktsamlingen Valtatiet, en lovsång till moderna tider och färdmedel.
Bara två år tidigare publicerade Ronald de Carvalho i Brasilien sin dikt Brasil, här ett utdrag:
Eu ouço todo o Brasil cantando, zumbindo, gritando, vociferando!
Redes que se balançam,
sereias que apitam,
usinas que rangem, martelam, arfam, estridulam, ululam e roncam,
tubos que explodem,
guindastes que giram,
rodas que batem,
trilhos que trepidam,
rumor de coxilhas e planaltos, campainhas, relinchos, aboiados e mugidos,
repiques de sinos, estouros de foguetes, Ouro-Preto, Bahia, Congonhas, Sabará,
vaias de Bolsas empinando números como papagaios,
tumulto de ruas que saracoteiam sob arranha-céus,
vozes de todas as raças que a maresia dos portos joga no sertão!
Ultraismen, modernismen, futurismen vaknade på olika håll i världen vid denna tid. Marinetti i Italien och Majakovskij i Ryssland var ännu tidigare.
Idag skulle poeter knappast stämma upp en världsvid, unison lovsång till miljöförstörande trafik och fabriker, till deras larm och oväsen.
Ronald de Carvalho hade Fernando Pessoa som förebild – närmare bestämt dennes heteronym Álvaro de Campos. Och de Campos’ fiktiva biografi är att han är en skeppsbyggnadsingenjör som blir diktare.
Hur skriver en sådan?