Från Vicente Huidobro går förbindelslinjer till många sydamerikanska författare. De överdrivna gesterna, sensationsmakeriet, är utmärkande för denna litteratur. Pablo Neruda var, enligt Jiménez, ”en god dålig författare”. Nerudas produktion var så omfattande och hans poesi så medvetet ”oren” att den rymmer många litterärt lågtstående avsnitt.
Pablo de Rokha var ännu mera översvallande och jagcentrerad. Denna jagets förkonstling är ofta kännetecknande för litteraturens modernister, de moderna, de ”nya” mänskorna.
Och hur ser den nya mänskan ut? Det märkliga är ju att det är just henne som Bibeln kallar ’den gamla mänskan’.
Den nya mänskan är alltid högmodig och uppblåst. Hon tror sig ha funnit något som man tidigare inte vetat eller som hopplöst föråldrade medmänskor saknar insikt i. Hon vill komma fram, synas, höjas över mängden.
Detta, att leva kvar i denna tidsålder med dess värderingar och bedömningar, kännetecknar enligt Bibeln ”den gamla mänskan”.
Hon saknar perspektiv utöver det jordiska och materiella – om hon utövar något slags vidskepelse eller religion, är den jagcentrerad och inriktad på personlig utveckling och framgång.
Hon saknar ett grundat hopp om frälsning och evighet och är därför med tusen band fästad vid det som har betydelse för dagen, för stunden: mänskors beröm, pengar, utseende och allt liknande som i sista hand kan härledas ur detta.
Detta är förödande för mänskligt samliv. Inom nation och samfund ser vi olika slags ytterlighetsrörelser växa fram. Regnbågsfolkets ideologi är önskan att håna och provocera. Kommer det en reaktion i form av våld eller hot om våld för deras skamlöshet, ger detta anledning till orgier i hyckleri – och nya offentliga demonstrationer av skamlösheten, nya provokationer.
Högerut marscherar förvirrade våldsverkare som ser sin trygghet hotad men inte begriper av vad de hotas. Den inre osäkerheten kräver ett fäste, man gör sig fiender av utlänningar och utövare av främmande religioner. Man angriper förespråkarna för den perversa moralen – vägledd av en riktig instinkt men med fel medel och utan att ha den riktiga insikten om varför man gör det.
Övermodet är inte ett övermått av mod utan avsaknad av mod. Det krävs kurage för att våga tona ner sitt eget jag och sina egna behov och våga medge att man har förpliktelser mot andra.
Därmed inte sagt att Pablo de Rokha är en dålig eller medelmåttig poet. Från litterär synpunkt är han framstående.
Autorretrato de adolescencia
Entre serpientes verdes y verbenas,
mi condición de león domesticado
tiene un rumor lacustre de colmenas
y un ladrido de océano quemado.
Ceñido de fantasmas y cadenas,
soy religión podrida y rey tronchado,
o un castillo feudal cuyas almenas
alzan tu nombre como un pan dorado.
Torres de sangre en campos de batalla,
olor a sol heroico y a metralla,
a espada de nación despavorida.
Se escuchan en mi ser lleno de muertos
y heridos, de cenizas y desiertos,
en donde un gran poeta se suicida.