– Mademoiselle Hungary Magyar!
Det är ett misstag, tjänstemannen läser i fel kolumn när han ropar ut namnen på de köande i invandrarverkets byrå. Huvudpersonen i Krisztina Tóths novell är främling i Frankrike och beskriver hur mänskor av olika färgschatteringar och bakgrund föses samman i ett ämbetsverk.
Även om alla mänskor är ungrare (enligt George Mikes i ett tidigare inlägg) behandlas vi som främlingar utanför vårt rätta sammanhang. Detta främlingskap blir med tiden vår självbild och många uppfattar den med tiden som ett straff, ett rättvist straff för en okänd och obekant försyndelse i det förgångna.
Vad är det gemensamma för de mänskor som föses samman i ett ämbetsverk och möts för en kort stund? Det är hatet som skingrat de allra flesta av dem, det är hatet som berövat dem deras hemland och stakat ut bevakade gränser mellan folk och nationer.
Har det någonsin varit så svårt att röra sig i Europa som det är idag, då Europeiska Unionen säger sig ha realiserat rätten till fri rörlighet? Och mot omvärlden har Festung Europa blivit en mur av kyla, hårdhet och ofördragsamhet.
Du och jag dödar ingen. Vi har uppfunnit och underhåller byråkratin som gör det som vår förlängda arm och i vårt ställe. Så kan vi klaga på dess känslolöshet och tyranni men samtidigt utan betänkligheter ständigt på nytt välja in de politiker som håller den vid makt. Det är demokrati – att kunna frånsäga sig sitt personliga ansvar.
Varför skulle majoriteten ha rätt? Vem har ingett oss denna vanvettiga tanke? Varför skulle ondskan förvandlas till godhet när ett visst procentantal ger den sitt stöd?
Att dränka nödlidande i Medelhavet genom riksdagsbeslut är lika förkastligt som att strypa offren med egna händer.