Det finns en sjö, vars promillehalt av alkohol är försvinnande liten.
Som föregående inlägg antyder, är den dock större än den borde vara i dess omedelbara omgivning. Rent fysiskt – trots förbud mot inmundigande av alkohol på stranden – och i mänskors tankar och medvetande. Tomburkar finner jag ofta och omvandlar dem sedermera till kontanter.
K. berättar här om sitt fylleliv. Höjdpunkten utgjordes av hallucinationerna, delirium tremens. K. hämtades till en vårdanstalt när de börjat och de fortsatte att ansätta honom i många dagar.
Det var många sällsamma syner han såg och många märkliga villor han hörde. Det värsta var dock ångesten och osäkerheten: är detta verklighet eller inte? Var befinner jag mig? Kan en ekorre bära ryggsäck? Är det normalt att musik – samma stycke – spelas i min hjärna dagar i sträck?
Rätt fort kom han ju till sig igen men upplevelsen skrämde honom till en lång period av nykterhet då.
Det finns författare i vår litteraturhistoria vars tillstånd stundom påminner om deliriet. Upplevelserna tränger sig på och förefaller verkligare än verkligheten, om detta uttryck har någon mening – det kan i alla fall förstås.
Påfallande är hur sjön lugnar K:s sinne. Hit borde en rehabiliteringsanstalt förläggas.
Sedan, när jag inte längre kommer hit.