I Lissabon har de länge sedan slutat dansa på kungens slott, men i Eugene, Oregon, friidrottar de.
Finland har sänt en rekordstor trupp till tävlingarna. Det garanterar också att besvikelserna kommer att bli mycket flera än vanligt.
Det är stor skillnad på vilka grenar som uppskattas i olika delar av världen. En finländsk sprinter satte nyligen finländskt rekord på 100 meter, vilket uppmärksammades stort. Men i världsstatistiken kom han inte ens in bland de trehundra (300) bästa i år medan antalet finländska spjutkastare på en motsvarande lista är flera än jag orkar räkna.
Som den intelligente läsaren förstår, har jag kastat spjut. Och eftersom jag är finländare, hade jag aldrig någon realistisk möjlighet att tränga mig in bland de främsta inhemska i min årsklass. Också min syster kastade och nådde framgångar på finlandssvenskt håll, tills två damer med initialerna TL och MI långt senare förstörde marknaden helt med kast som förde dem till världstoppen. De kastade tiotals meter längre än hon.
Och jag.
Men det viktigaste är inte att kasta långt utan att orka gå efter spjutet.