När det åter blivit tillåtet att kalla onda mänskor onda, är det inte till stor båtnad för offren. Ann Heberlein gör ett viktigt påpekande som hon upprepar flera gånger i sin bok: ”Förutsättningen för att onda handlingar ska kunna utföras är alltid den stora, tysta massans likgiltighet.”
Man kunde tillägga: myndighetspersonernas likgiltighet. När hon som hatar lyckades manipulera maskineriet till att stöda hennes brott, ha överseende med hennes mened, när hon genom lögner lyckades vinna tilltro till sin version av händelserna – då agerade myndigheterna likgiltigt och fegt.
Det är och förblir för mig ett mysterium hur en socialtant som i normala fall skulle skynda att ingripa om någon segnade ner på gatan eller om man misshandlade barn i hennes åsyn — hur denna socialtant på sitt kansli kan förvandlas till ett monster.
Hur bär man sig åt för att koppla bort mänsklighet och medlidande under tjänstetid?
Stanley Milgram har inte förklarat men demonstrerat något av denna kusliga effekt.
När min lilla dotter låg på sjukhus och jag ängsligt försökte få information, fick jag höra: ”Vi ger inte uppgifter åt utomstående!”
Jag tror inte att den känslolösa damen i fråga någonsin skulle kunna bete sig så i privatlivet. Men paragrafernas mystiska kraft dövade hennes samvete och förvillade hennes omdöme.
Och Korsspindeln vann en ny seger.