Den ”magiska realism” som Asturias sades företräda – liksom en del andra latinamerikanska författare – nämns kanske oftast i samband med Gabriel García Márquez och enkannerligen hans genombrottsverk Cien años de solitud.
Men varför skulle inte en mänska kunna vara ensam i hundra år? Ensamheten har inga måttenheter – och om den hade det, skulle exempelvis en far som mistat sex barn ha varit ensam över ett sekel redan då sjutton kalenderår förlupit.
Jag gillade inte boken, den föreföll mig överdriven och intetsägande. Så är det också hundra år sedan jag läste den och jag var antagligen inte litterärt mogen för att estimera den.
Det är som om den magiska realismen urartat till ett manér i Sydamerika men kanske är det realismen utan magi som är vårt manér.
Kanske har det senare verket El otoño del patriarca flera beröringspunkter med denna blogg.
Det är det hänsynslösa maktutövandet, det våld som utövas för att bevara inflytandet, som är förödande i politiken och i familjen.
En diktator som håller sig kvar på sin post med militärens, våldets, hjälp och utan folkets stöd – med manipulationer och falskhet i det oändliga, uppfylld av hat, innerst inne medveten om att slutet kommer när som helst och ingen vet när det