Den tredje novellen börjar med att någon reflekterar över handens livslinje. De som spår mänskans framtid i handen vill genom dessa streckkoder ta makt över sitt ’öde’, som hedningarna kallar det, och utröna sin framtid.
Vad betyder det att det är ett långt avbrott på mitten av denna linje? Kommer hon att leva i koma eller har hon redan gjort det?
Hennes tankar går också till János Kádár. Därmed kan novellen tidfästas – han var Ungerns ledare mellan 1956 och 1988.
Mellan 1956 och 1981 var Urho Kekkonen Finlands president. En så lång tid vid makten gör att en mänska identifieras med sitt ämbete och blir ett begrepp. När vi stod på Norra Esplanaden år 1986 och betraktade hans sista färd från Storkyrkan till begravningsplatsen i Sandudd, då var det också med känslan att det var ”en epok som gick i graven”.
I det socialistiska samhället och i Ungern med dess många skiften av samhällsordning under 1900-talet var och är vardagslivet säkert en streckkod med många avbrott för kiromantikens anhängare.
En skilsmässa kan på samma sätt avbryta ett liv. Efter den lever man inte längre utan man existerar. Man har inte ett hem utan en bostad. Och om man sätter sin tilltro till en annan mänska är det alltid med förbehållet att ens tillit är provisorisk och begränsad: kanske också du är en lögnare och en edsbryterska?
Jag vill, jag vill lita på dig… men hon som hatar har för alltid åstadkommit att min livslinje fått en lakun på mitten, att jag i mitt medvetande aldrig kan foga samman livets början och dess slut till en enhet igen.