Jean Sibelius och August Strindberg umgicks i skilda kretsar men de hade en gemensam vän i Adolf Paul. Denne svensk-finländsk-tyske författare är numera rätt bortglömd men han skrev en dikt som tonsattes av Sibelius. Musiken hittas lätt på – nätet:
Korsspindeln
Bak villande skog på en grönskande slätt,
Där solskenet gassar så hett,
Där sitter en spindel så svart och så stor,
I gräset och stirrar och glor.
Han solstrålar fångar och tvinnar och gnor,
Och spinner till mörker och knyter ett flor,
Så starkt och så tätt,
Så luftigt och lätt,
I dess maskor han fångar var levande själ,
Och pinar och plågar ihjäl.
Och solen hon bleknar, och ljuset, så matt,
Det slocknar i svartaste natt,
Och mänskorna vandra omkring utan själ,
Men finna sig fram lika väl.
De tycka, att mörkret är ljust som en dag
Och mörkrädda bli, när det ljusnar ett tag,
Och gömma sig väl
Och drömma sin själ
Så stark och så fri; när de vakna från det,
De tro, att de somna så sött.
Men spindeln han spinner så arg i sitt sinn,
En själ kan han ej fånga in.
Den själen går fri genom tidernas varv,
Från hjälte till hjälte i arv,
Och maktfulla gör dem och bringar dem nöd,
Och ära och nesa och seger och död,
Och pina och blod,
För mandom och mod:
Ty alla de strida mot spindelens nät,
Och alla de falla på det.
Om nätet handlar den följande av Krisztina Tóths strecknoveller.
Sibelius’ musik skrevs och lyssnades till som en direkt anspelning på Finlands situation i Ryssland. Tóths noveller handlar om mer eller mindre öppet förtryck i det socialistiska Ungern.
Korsspindeln på Hitis, i Moskva eller i Budapest spinner nät av hat till världens sista dag. Men mänskors tankar kan hon inte fånga, snärja in eller ”pina och plåga ihjäl”.